Ibland undrar jag hur min mamma tänker! Hon tycker jag ska endast till skolsköterskan eller till BUP och snacka om varför jag mår som jag gör! Jag är sjukt lycklig men samtidigt så trycker mitt förflutna på hela tiden! Men jag har vänner och snacka med, tänker inte sitta i ett litet rum och få svaren "varför tror du att du känner så?" VAFAN ÄR DET FÖR STÖD? Absolut inget alls..